Maxi blev medlem i vår familj nyårsdagen 2003. Vi köpte henne av familjen Andersson som jobbat hårt för att rädda henne och hennes två bröder till livet.
En av familjens söner praktiserade på den bondgård utanför Huskvarna som Maxi kommer ifrån. Han blev förskräckt när han såg henne och syskonen eftersom de var så sjuka. Till och med mamman hade övergivit dem och de såg eländiga ut. Bonden hade ingen som helst empati till övers för kattungarna utan tyckte att man skulle "sparka till dem om de kom i vägen".

Sonen Andersson berättade detta hemma i familjen som är mycket förtjust i djur (när vi träffade dem hade de förutom Maxi och syskonen redan fyra katter och två hundar) och de åkte iväg för att hämta kattungarna. Bonden skakade på huvudet och tyckte inte att de var riktigt kloka:
- Jag har finare kattungar än de där om ni vill ha, sa han.

Familjen tog hand om alla fyra kattungarna och tog dem till en veterinär som aldrig sett något värre. Han gav dem inte särskilt stort hopp men gav ändå kattungarna injektioner mot parasiter och infektioner. Han berättade också att en av kattungarna brutit ett ben men att det nu var läkt.

När ungarna kom hem till familjen Andersson var de tvungna att badas och rakas för att bli av med all smuts och ohyra som fanns i pälsen. Då var det inte mycket med dem. Efter ett tag började alla repa sig men den kattunge som haft ett brutet ben var för svag och klarade sig dessvärre inte.

Vi var på jakt efter en ny katt eftersom vår förra katt Muzze blivit överkörd några månader tidigare. Efter att ha sökt ett bra tag, och även lånat hem en katt ända från Skåne, fick vi höra talas om den här kullen och åkte dit för att träffa dem. Vi föll direkt! Eftersom vi hade bestämt oss för att vi skulle ha en honkatt och det bara fanns en var valet inte svårt, trots att hennes ena öga var alldeles grågrumligt och vi trodde att hon skulle bli blind på det.

Tre veckor efter att Maxi flyttat hem till oss blev hon sjuk. En dag var hon riktigt hängig. Jag ringde veterinären som gav mig en tid två timmar senare. Medan vi väntade blev hon bara hängigare och hängigare. Till slut var jag så orolig och kunde inte vänta längre utan jag körde iväg till veterinären. Där fick vi komma in nästan på en gång. Veterinären undersökte henne och konstaterade att hon hade en ordentlig lunginflammation. Hon gav Maxi en spruta och hällde sedan vätska i hennes dåliga öga för att kunna se hur skadat det var och om det fanns någon chans att läka det. Därefter kunde hon inte göra så mycket mer och jag frågade hur snart man skulle se en reaktion hos henne för att se om medicinen verkade. Imorgon bitti borde det ha vänt annars är det inte så mycket att göra, blev svaret.

Nästan lika orolig som när jag kom dit åkte jag tillbaka hem och höll tummarna. Bara några få timmar senare fick vi se Maxi börja peta på en papperstuss och leka med den! Snacka om lycka! Ändå vågade vi inte riktigt lita på att hon skulle klara sig men allteftersom timmarna gick blev hon piggare och piggare. Dagen därpå började vi medicineringen som vi blivit rekommenderade. Sju (7!) gånger om dagen i tio dagar skulle vi droppa ögondroppar i hennes öga! Två gånger om dagen skulle hon dessutom ha antibiotika plus en annan tablett.

Så småningom stod det klart att Maxi hade klarat sig! Ett tag fick hon dras med nya infektioner men nu är det länge sedan hon var infekterad. Ett halvår efter den stora pärsen var vi tillbaka hos veterinären för vaccinering. Samma veterinär som förra gången tog emot oss och hälsade glatt på Maxi när hon kom ut ur buren. Jag blev förvånad över att hon kände igen Maxi med tanke på att det är en och annan katt som besöker kliniken dagligen.
- Jaså du känner igen henne! sa jag.
- Ja, svarade veterinären, jag trodde aldrig hon skulle klara sig ...

Som tur var gjorde hon det. Hennes bröder bor fortfarande kvar hos familjen Andersson. De tyckte för mycket om dem för att kunna göra sig av med dem och dessutom är de, precis som Maxi, mycket speciella.